Posithivt porträtt - Peter

I hela mitt liv har jag tränat på att tänka dåliga saker om mig själv. Nu bygger jag om hjärnan till att göra tvärtom.

Det tog lång tid innan Peter erkände för sig själv att han faktiskt var beroende. Hans egen stereotypa föreställning om personer som har problem med droger gjorde att han kunde distansera sig från det. Han hade ju ett välfungerande liv med lägenhet, eget före- tag och sin älskade dotter Anna. Ett positivt hivtest blev början på vägen ut.
– Jag förstod att om jag inte lägger av med knarket nu så kommer jag att dö.

Peter är född 1955, uppvuxen i Stockholm i vad han beskriver som en dysfunktionell familj där pappan drack för mycket. Han berättar att han vetat sedan 15-årsåldern att han är intresserad av killar men utan förebilder och i en macho 70-talsmiljö var det inget han vågade leva ut. Det var först efter att relationen med Annas mamma tagit slut 1981 som han kom ut ur garderoben.

1983 hade han precis börjat träffa en kille när han läste en liten notis i tidningen där det stod att en mystisk sjukdom hade börjat härja bland homosexuella män i USA.

– Eftersom ingen visste vad det var så är det klart att det skapade en stark oro i mig, berättar Peter.

Rädslan för hiv och aids var ständigt närvarande. Så snart han träffade någon ny så fanns den i bakhuvudet, något han tror att han delade med många gaykillar. På den tiden var man inte heller helt säker på hur hiv överfördes.

Tillvaron rämnar
Under 1980-talet levde Peter ett inrutat småbarnsliv och Anna bodde hos honom större delen av tiden. I början på 90-talet, i takt med att Anna blev äldre och också tillbringade mer tid hos sin mamma så började han festa en del. Det var också då han testade amfetamin första gången, en av de droger som sen kom att vara en del av hans liv i över tio år.

Han lyckades länge vara välordnad företagare och närvarande pappa, samtidigt som hans drogbruk ökade. Det var först i samband med att han fick sin hivdiagnos 2003 som han insåg att han behövde hjälp. För trots att Peter tänkte att han kunde sluta med drogerna när han ville hade saker börjat rämna, plötsligt stod han utan lägenhet och företaget hade gått i konkurs. En viktig drivkraft i att få ordning på livet var att han inte ville att hans nu vuxna dotter skulle bli faderlös.

För hivläkaren och sjuksköterskan på infektionskliniken berättade han för första gången hur det faktiskt låg till med drogerna. Han trodde att han hade dolt det väl för omvärlden men Anna hade förstått. Hon hade till och med vid ett tillfälle gett honom en utklippt tidningsannons för en mottagning som vände sig till homo- och bisexuella män som hade problem med alkohol och droger. Peter blev vid det tillfället bara irriterad och viftade bort det, han hade ju inga problem. Men han sparade annonsen och när han fått hivbeskedet så tog han kontakt med mottagningen.

Det trippla stigmat
Det tog lite tid innan Peter fick en hiv- behandling som verkade men till slut fann läkarna ett läkemedel som fung- erar på det multiresistenta hivirus han har. Idag har han omätbara virusmängder och därmed smittfri hiv.

Peter beskriver det som att han lever med två kroniska och potentiellt dödliga sjukdomar, hiv och beroendesjukdomen. Han behöver ta sina hivmediciner varje dag och han behöver fortsätta gå på sina tolvstegsmöten.

– Det är så jag ser det. Jag måste fort- sätta behandla båda mina sjukdomar för att må bra.

Han menar att om han inte ser till att ta hand om sig själv och må bra så finns det stor risk för att han faller tillbaka i att använda droger. För honom var nyckeln till att sluta med alkohol och droger det så kallade Tolvstegspro- grammet. Det är en behandlingsmodell uppbyggd i tolv steg och som utvecklades av Anonyma Alkoholister på 1930-talet men som idag används för att behandla diverse beroenden, exempelvis narkotika och spel. En viktig del av programmet är möten i samtalsgrupper där man ger varandra stöd och delar erfarenheter. I början gick Peter på möten flera gånger i veckan men nu för tiden blir det några gånger i månaden.

– Det är dock väldigt viktigt för mig att fortsätta gå och jag brukar alltid leta upp en grupp på nya platser jag är på.

Det har inte alltid varit så men idag tycker han också att det är roligt att gå på mötena, och det är ett sätt att nätverka. Han har till exempel deltagit på möten när han rest till Polen och där han har sin sommarstuga i Västerbotten finns en grupp som han ofta återkom- mer till. Peter har även varit med och startat ett par tolvstegsgrupper som riktar sig specifikt till hbtq-personer.

– Det kan vara tufft att komma in som gay i en väldigt maskulin och heterosexuellt kodad grupp. Då får man förhålla sig till ännu ett stigma, utöver det kring sitt beroende, konstaterar Peter.

Därför tyckte han att det var viktigt att skapa trygga rum där man inte behövde förhålla sig till heteronormen. Han pratar om det trippla stigma det innebär att vara gay, hivpositiv och dessutom drogberoende.

Peter har haft hund stora delar av livet och i sitt arbete som terapeut använder han idag sina två hundar Micha och Gary. Foto: PG

Öppenhet och självkänsla
Sedan ett antal år lever han med Stefan som är hivnegativ. Peter bestämde sig tidigt för att vara helt öppen med både sin sexualitet och sin hivstatus i samtalsgrupperna. Det räckte med att han försökt dölja sitt missbruk i så många år, han ville inte bära på fler hemligheter. Det innebar att när han träffade Stefan i en samtalsgrupp så behövde Peter aldrig fundera på när han skulle berätta att han lever med hiv.

– Det var ju liksom redan klargjort och det var aldrig några konstigheter.

Han berättar att han stött på dåligt bemötande i vården men han har aldrig blivit bortstött av människor när han talat om att han är hivpositiv. Peters erfarenhet är att han kommit närmare människor när han berättat. Men han har också tänkt på det som ett bra sätt att bli av med personer som inte vill en gott.

– Jag vill inte ha människor i mitt liv som dömer mig för att jag är homosexuell, hivpositiv och narkoman, säger han med eftertryck. Det är också fördelen när man är öppen, att de personerna rensar bort sig själva.

Att vara öppen har blivit lättare i takt med en växande självkänsla, och det har också varit vägen bort från självstigma. Idag kan Peter säga att han inte hade velat gå igenom allt han gått igenom men han har bearbetat det och är stolt över sig själv. Varje kväll har han en ritual där han skriver ner tre bra saker han gjort under dagen.

– I hela mitt liv har jag tränat på att tänka dåliga saker om mig själv. Nu bygger jag om hjärnan till att göra tvärtom.

Att övervinna rädslor
Peter har alltid varit engagerad och velat bidra till samhället. Det har varit alltifrån körsång till att vara med och starta upp Posithiva Gruppen Norr, en förening för personer som lever med hiv i Norrland. Han vill förändra synen på såväl personer med beroendeproblematik som på perso- ner som lever med hiv och han upplever att stigmat kring båda är stort i glesbygden. Därför kan det vara extra viktigt att det finns trygga sammanhang och grupper att vända sig till där.

Idag jobbar Peter som alkohol- och drogterapeut och är utbildad vid Tollare folkhögskola som drivs av nykterhetsrörelsen IOGT-NTO. Utöver det är han mindfulnessinstruktör och deltar återkommande med ett mindfulnesspass på Posithiva Gruppens utbildningshelg Posithiv Plattform.

Utöver sitt arbete och engagemanget i hivfrågor är Peters fokus på Anna och de tre barnbarnen. I lägenheten i stan blir det snabbt fullt hus så där får ett barnbarn i taget sova över, vilket också ger möjlighet till egentid med morfar. Men uppe på lantstället i Norr- land får sambo, hundar och barn plats samtidigt så där tillbringar familjen mycket tid.

Värmen och stoltheten i rösten är tydlig när hans pratar om dottern. Hon har alltid stöttat och det var aldrig några konstigheter att berätta när han fick hiv- diagnosen. Trots att han visste bättre var han ändå lite orolig när första barnbarnet föddes för elva år sedan – skulle det finnas en rädsla för att låta honom vara nära för att han lever med hiv? Men oron var obefogad. Anna tryckte upp barnet i famnen på honom.

Just nu har Peter fullt upp med att åka runt och prata om boken Livet Hivet Döden som kom i våras och handlar om hans resa – om hur han gick från att vara välordnad pappa till att vara hemlös och missbruka droger, och om vägen tillbaka. Han har medverkat i alltifrån Nyhetsmorgon i TV4 och radio P4 till Alkispodden och Umeå Pride. Det har varit läskigt att gå ut så stort med sin berättelse men det har också stärkt honom.

– Jag har varit rädslostyrd hela mitt liv men jag vill inte längre låta mig stoppas av rädslor. Om man vågar gå emot dem så utvecklas man som människa.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 3 2020.

Posithivt porträtt - Peter

Få senaste nytt från oss till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Öppettider

Om oss